Alla inlägg, Tänkvärt / Permalink / 10

Det är så häftigt när det händer, när man får en sån där otroligt viktig och livsomvälvande insikt. Det var precis det jag fick för ett par veckor sedan, när jag insåg hur lika vår psykiska- och fysiska hälsa är varandra. ”No shit Sherlock!” kanske ni tänker ”det är ju vida känt att en god fysisk hälsa gynnar din mentala hälsa, så givetvis finns det ett samband däremellan.”  Jo ja, visst. Absolut. Men jag menar inte riktigt så. Inte ett dugg så, faktiskt. Läs vidare så ska jag förklara.

Jag har lidit av psykisk ohälsa så länge jag kan minnas. Under en period på 8-9 år så led jag av ätstörningar och när jag lyckades bli av med dessa problem så blev min ångestproblematik tydligare. I år fick jag det även konstaterat att jag lider av måttlig depression. Att jag alltid har mått dåligt psykiskt tror jag att det är ytterst få som har anat. Jag har alltid varit ambitiös och driven, utåt sett kan jag tänka mig att jag har setts som en social, glad, stark och ganska öppen person. Jag menar – that’s what I do fo a livin. Jag jobbar ju liksom som Personlig Tränare, det jag gör hela dagarna är att träffa människor, peppa, skoja och göra allt jag kan för att få mina klienter att gå ifrån PT-timmen skittrötta, glada och fyllda av endorfiner. 

Min psykiska ohälsa har alltså inte synts utanpå, trots att den utan tvekan har funnits där. Så, här kommer den första liknelsen: i träningsvärlden dyker termen ”smalfet” titt som tätt upp. Det beskriver människor som utanpå ser smala och friska ut, men som egentligen är otränade och i många fall lider av överviktsrelaterade sjukdomar. You get it? Det är ju det som jag är – JAG ÄR SMALFET! Trots att jag kan göra 20 chins, lyfta tresiffrigt i mark och har sprungit en halvmara så är jag så otroligt otränad. Ja, inte fysiskt då – utan psykiskt. 

Så som vissa föds med sämre förutsättningar att hålla vikten och bygga muskler, så tror jag att vissa också föds med sämre förutsättningar att kunna tänka positivt och känna glädje.  Och precis som hurtiga Hurte är uppvuxen i en skogsmullefamilj och därmed även i vuxen ålder tycker det är självklart att hålla sig aktiv, medan WoW-proffset Wera är uppvuxen i en miljö där fysisk aktivitet aldrig har varit en viktig grej vilket gör träning onaturligt för henne – så tror jag även att olika personer är uppfostrade till att värna mer eller mindre om deras mentala hälsa, vilket som ju givetvis på samma sätt som fysisk hälsa sätter sina spår resten av livet.  Positivt eller negativt.

Blev det för flummigt, eller förstår ni hur jag menar?

I alla fall. Jag hör och läser ofta om människor som antyder typ detta, att de under hela deras uppväxt har varit fysiskt inaktiva och därför inte kan bli vältrande träningspersoner. Och att: ”mina gener gör att jag är tjock, min mamma och pappa är också tjocka. Det är fysiskt omöjligt för mig att gå ner i vikt och bli vältränad”.

Ungefär såhär tänkte jag också gällande min mentala ohälsa: ”jag föddes väl helt enkelt utan den där lycko-genen. Det går inte att göra något åt, det är såhär det är och alltid kommer vara.” 
Jag hade fel. Så jäkla fel. Precis som Wera utan tvekan kan lära sig att älska träning i vuxen ålder och personer med sämre genetiska förutsättningar för att bygga muskler kan kämpa sig till stora definierade biceps, så kan en person med psykisk ohälsa lära sig att tänka positivt, få en bra självkänsla och känna lycka.

Som Personlig Tränare skulle jag säga att de viktigaste faktorerna för att lyckas nå en fysisk hållbar hälsa genom träning är att ha en plan, vara strukturerad, tänka långsiktigt och att hitta en träningsform som passar för just dig och som du kommer klara av att utöva kontinuerligt för att tillslut få det att bli en vana.

 

På samma sätt har jag insett att jag kommer behöva träna min mentala styrka.

 

Okej, så nu ska jag vara konkret. Såhär ser min mentala träning ut, i stora drag. Hehe. :

  1.  En gång varje månad sätter jag mig ner och reflekterar. Jag tänker på mina mål i livet och vad jag måste göra varje dag för att ta mig i min värderade riktning. Det här får mig att känna framtidstro och livslust och får bort mina tankar om att livet är meningslöst. Alltså: såhär gör jag när jag planerar och tänker långsiktigt.

  2. Jag använder mig av min plan, varje dag. I mitt fall har det resulterat i att jag har skapat en morgonrutin och en kvällsrutin där jag får med sådant som tar mig i min värderade riktning. Ca 30-60 minuter varje morgon och ca 4-5 minuter varje kväll. Piece of cake att få till, tycker jag. Här är jag alltså strukturerad och har även hittat en träningsform som passar mig och som inom kort säkerligen kommer bli en vana. Precis på samma sätt som fysiska träning redan är för mig.

 

I min morgon- och kvällsrutin finns det med olika former av mental träning, typ avslappning, yoga osv, men även annat som tar mig i min värderade riktning, t.ex. att läsa och öka min kunskap inom olika ämnen som jag vill lära mig mer om.

 

Givetvis förstår jag att det som jag har skrivit om nu inte är någon rocket science, det är inga big news att man kan träna upp sin mentala styrka – det vet ju alla! Det finns ju en anledning till varför det finns psykologer, terapeuter, hälsocoacher osv. Det är ju deras jobb att hjälpa till med sådant.  Och det är inte direkt så att  det var först efter denna insikt som jag började jobba med min psykiska hälsa - tro mig. Jag har testat att prata med flera terapeuter och läst om och flitigt använt mig av typ alla ”må-bra-verktyg” som finns. Eller förresten, skrev jag precis flitigt? Nja alltså, i alla fall vid typ fem-sex tillfällen i sträck, sen har jag lagt ner för att jag inte har fått några resultat.

ALLTSÅ?! Jag skäms lite när jag tänker på detta. Så mycket som jag tjatar på mina PT-klienter att de måste hålla i träningen under en lång period för att få några resultat, å så har jag gjort samma misstag själv. Än en gång, likheterna mellan fysisk träning och psykisk träning är enligt mig slående och det är den insikten som har hjälpt mig något otroligt. Det är just därför jag öppnar upp mig här och skriver detta, för att eventuellt kunna hjälpa någon som är i samma sits som jag att förstå likheterna.

 

Nu har jag babblat på allt för länge. Stor eloge till dig som har tagit dig hela vägen ner hit!

 

Så, här kommer 5 punkter för att sammanfatta:

  1. Värna om ditt psyke lika mycket som du värnar om din kropp. Träna båda lika mycket.  Eller ännu bättre, se de båda som ”en”. Precis som du kanske har Leg Day på fredagar så kan du ha Brain Day eller typ, Mind Day på måndagar.

  2.  Precis som med fysisk träning och viktminskning så finns det ingen quick-fix, utan du kommer behöva utöva mental träning resten av ditt liv, precis som du kommer behöva träna kroppen resten av ditt liv för att slippa att ha ont. Kontinuitet för bövelen!

  3. Din hjärna är plastisk – du kan verkligen förändra ditt tankesätt och personlighet, bara du tränar på det tillräckligt mycket. Så som en person med en platt och liten gluteus maximus kan träna sig till en bullrumpa så kan du som pessimist träna dig till att bli en optimistisk person.

  4.   Våga söka hjälp om du känner att du behöver det! Att söka hjälp hos en PT för att stärka upp kroppen är hur trendigt och populärt som helst, så att söka hjälp hos en mental tränare, hälsocoach eller psykolog för att få hjälp med att stärka din mentala hälsa är ju samma sak

  5.  Se inte mental ohälsa som något skämmigt. Det är inte mer skämmigt att vara mentalt otränad än det är att ha svaga ryggmuskler eller en dålig kondition.

 

Efter att jag regelbundet har börjat träna såhär och börjat se på min mentala hälsa på det här sättet så kan jag ärligt säga att jag för första ången på ett decennium ser ljusen i tunneln. Jag tror verkligen att om jag fortsätter med detta så kommer jag en dag kunna känna innerlig lycka.

 

YEY!

/Elin 

#1 - - Isabell:

Åh vilket bra inlägg, det sparar jag direkt! Så himla bra att du delar med dig av såna här uppenbarelser, det är ju egentligen väldigt logiskt men inget man tänkt på. Tack! :D Ni är verkligen grymma!

Svar: Tack och vad kul att du uppskattar det. Ja, sjukt logiskt egentligen. Ta hand om dig :)
Elin & Loe

#2 - - J:

Åh detta behövde jag verkligen läsa. Som även jag har fysisk hälsa men den psykiska som svajar. Jag har äntligen ''vågat'' mig söka hjälp, och det är som du skriver något man inte ska skämmas över, vilket jag har gjort länge. Nu kan det bara bli bättre.
Och genom att läsa detta, fick du mig att tänka till igen.
TACK!<3

Svar: Vad kul att höra att jag kunde påverka dig till det bättre. Och suveränt att du har sökt hjälp, verkligen! Ta hand om dig <3
Elin & Loe

#3 - - Jackie:

Vet hur det känns att drabbas av psykisk ohälsa och hur tufft & jobbigt det kan vara att ta sig ur. Men det viktigaste är ändå att veta att det går! Då blir det helt plötsligt värt att göra alla de där övningarna, för sin psykiska hälsas skull. Lycka till, och ta hand om dig!

Svar: Ja, jag är övertygad om att det går att ta sig ur. Tack för peppen Jackie! :)
Elin & Loe

#4 - - X:

Intressant! Jag tror att vissa absolut kommer kunna må bättre genom att skapa mål i livet och finna en mening med allting. En mening med livet.
Men är meningen med livet att man ska uppnå de mål man har satt upp? Är det meningen med livet att hela tiden utveckla sig själv och bli bättre och uppfylla alla de privata eller gemensamma mål som man har satt upp själv eller tillsammans med någon?
När man har gjort det får man en tillfredställelse som varar i dagar, veckor, månader. Sen sätter man upp nya mål och försöker uppnå dem. Men när blir man nöjd? För vill man inte hela tiden bli bättre och bättre?

Det är väl ett sätt att skapa tillfredställelse att sätta upp mål i livet. Dock kan man finna andra värden i livet som kan bära en framåt.

Jag tror nånstans och då går jag efter egna erfarenheter att vissa personer helt enkelt är mer känsliga än andra. Det kan bero på många saker. Det kan handla om något i uppväxten med andra ord en psykodynamisk händelse. Eller det kan vara en nyanserad händelse. En livskris. Då väljer man den mer populära KBT terapin. Hurra!

Jag har haft ångest problematik i 20 år och lever med det. Funkar kanon och träningen hjälper mig väldigt mycket. Varför kan man inte acceptera att man har fått vissa egenskaper som du säkerligen har som är helt beundransvärda. Medans du har fått andra egenskaper som du tycker är jobbiga och du försöker kämpa emot och bli av med för att må bättre.

Tänk om du aldrig kommer dit? Har du funderat på det? Tänk om du kommer ha ångest resten av livet? Är det möjligt, ja absolut. Jag tycker det är bra att man reflekterar över livet och vad man kan göra för att må bättre men det är inte alltid det hjälper.
Jag har lärt mig leva med ångesten och inte kämpa emot det. Den beror på någonting. Ofta vet man inte vad det beror på och man försöker eller tror att man vet vad det beror på men det är oftast helt fel. Den finns där ständigt och när man lär sig hantera den bättre kan den faktiskt hjälpa dig också. Låter helt galet men jag tror att du kommer förstå förr eller senare.

Så många kämpar emot och det gör oftast att man mår sämre. Man känner sig annorlunda och svag. Dålig självkänsla. Jag lever med min ångest och det är jag på nått sätt och jag har försökt med i stort sett allting men inte blivit av med den. Nu accepterar jag den och jag mår mycket bättre. Dock många i min omgivning har gått hos psykologer i 10-15 år men det hjälper inte.

Ångesten och depressionen biter sig kvar. Ofta kommer den i vågor. Den är inte alltid konstant utan det går upp och ner. Den är dock närvarande mer eller mindre.

Bra skrivet. Vågat att skriva om det på en blogg om hur man egentligen mår. Starkt!

Sköt om dig.






Svar: Tack för engagemanget och för att du delar med dig, dock känns det inte riktigt som du har läst mitt inlägg ordentligt.
Jag skriver ingenting om att sätta upp mål och att hela tiden sträva efter att uppnå dem. Jag skriver om att skapa en plan så att man kan hålla sig till att göra saker man mår bra av, speciellt under låga perioder.

Så länge man inte har något fysiskt fel i hjärnan som gör att man inte kan känna glädje/lycka osv, så tror jag att alla människor själva kan bestämma över sitt mående. Dvs, bestämma sig för och träna på att bli av med ångest, negativa tankar osv. Jag lyckades bli av med mina ätstörningar genom hårt arbete och genom att kämpa emot de sjuka tankarna, utan detta arbete så hade jag garanterat mått hundra gånger sämre idag. Det är jag övertygad om.

Som jag skrev så har jag många gånger tänkt att "det är väl helt enkelt såhär som jag är och såhär som det alltid kommer vara". Jag har försökt acceptera att jag får mer energi av att vara ensam än att umgås, jag har försökt att acceptera och leva med att jag många dagar bara vill ligga i sängen och aldrig gå upp, jag har försökt att acceptera och leva med att grubbla och ha ångest hela nätterna. Men, eftersom det här påverkar resten av mitt liv så otroligt negativt så tycker jag utan tvekan att det är bättre att försöka kämpa för att komma därifrån. Kämpa för att må bättre och känna lycka.

Bra för dig om du anser dig själv att må bra allmänt, trots ångesten. Kanske har du rätt att det för vissa är bäst att acceptera, men jag tror i alla fall att livet kan bli så mycket bättre om man strävar efter att trycka bort det negativa i livet med positiva saker.

Somsagt, tack igen för responsen och för att du delar med dig. Ta hand om dig!
Elin & Loe

#5 - - ÅsaB:

Åh, Elin! Vad bra du skriver, men vad trist att läsa att du mår/mått dåligt.
Jag känner _så_ väl igen mig i det mest du skriver, och just nu snurrar sprialen allt fortare neråt. Jag kämpar som en gris för att inte tappa det jag åstadkommit fysiskt: jag tvingar mig till dagliga promenader och 2-3 löppass per vecka, men sen är orken sut. Jag borde verkligen söka hjälp för ångesten men jag orkar inte. Har liksom redan gett upp och tänker att jag får nog ändå ingen hjälp..." Kram!

#6 - - Anonym:

Tack för inlägget! Du gav mig en tankeställare; att kanske borde jag kämpa? Kanske kan jag någon dag få känna glädje igen?

Väldigt starkt och modigt av dig att dela med dig av detta! Tror det kan komma att hjälpa en hel del! Tyvärr så är det väldigt stor tabu för psykisk ohälsa även om det börjar bli lite bättre. Själv är jag inte lika modig som dig, har svårt att berätta för andra att jag mår dåligt psykiskt, jag är rädd för vad dem ska tycka om mig... Dock så har jag på senare tid börjat öppna upp mig lite mer och ibland faktiskt berättat för folk att jag har borderline.

Jag har mått dåligt i ca 4 år och tyvärr går mitt mående bara neråt. Jag har svårt att se något ljus överhuvudtaget och tvivlar på att jag någonsin kommer må bra. MEN ditt inlägg fick mig att tänka efter lite och kanske går det. Kanske behöver jag bara hitta min väg och vad som kan funka för mig. Att det kan ta tid men om jag ger det en chans och faktiskt kämpar så kanske jag en dag kan få må i alla fall någorlunda bra.

Så tack för att du dela med dig!! Det hjälpte mig (och förmodligen flera andra med)!!!

Jag hoppas innerligt att du kommer börja må bättre!! Du förtjänar att få vara lycklig och du är stark nog för att ta dig igenom detta! Jag tror på dig!!

#7 - - Tobias Edenius:

Tjena Elin.

Tack for ett långt men framförallt superbra inlägg.
Tråkigt att höra att du har haft det tufft. Jag kan bara säga att skriva av sig och dela med sig är ett bra sätt att komma vidare i livet och växa som person.

Du är duktig på det gör och är bra på att motivera.
Du ska ha all credd för vad du gjort för mig, fått mig att inse att jag kan göra vad jag vill. Du har varit en superbra PT tycker jag. Tycker att det är mycket din och dina kollegor på Itrim Linköping.

Ha det gött.

Svar: Tack för din fina kommentar Tobias! Den gjorde mig väldigt glad.
För övrigt så är jag mäkta imponerad av din utveckling och beslutsamhet, du har varit en utmärkt PT-klient att ha att göra med ;)
Elin & Loe

#8 - - Tobias Edenius:

Måste rätta mig själv.

Skulle skriva att det är mycket din och dina kollegor på Itrim Linköping som gjort att det gått så bra för mig.

#9 - - Annette:

Så här står det INTE i min dagbok Loe =) Kommer sakna dej/er massor !!!!! <3 ( Men lite kul va det!! )

Kära dagbok,
Jag har precis fyllt 40, och min fru (älskling!) gav mig en vecka med en personlig tränare i födelsedagspresent.
Nu är jag fortfarande i kanonform, jag spelade trots allt fotboll när jag var 20, men det kan vara roligt att få röra lite på sig.

Jag ringde till träningsanläggningen och bokade tid med en personlig tränare.

Jag fastnade lite för Linda, som är en 26-årig tjej som förutom jobbet
som personlig tränare också är aerobicinstruktör och modell för badkläder.
Det är hon som är anledningen till att jag skriver det här,
hon bad mig skriva dagbok för att hålla koll på mina framsteg.
På måndag gäller det!

Måndag
Jag gick upp klockan 06.00. Det var riktigt tufft att komma upp så tidigt,
men när jag kom till träningsanläggningen, där Linda väntade vid receptionen
blev allt helt plötsligt mycket lättare.

Linda är suverän! Hon är har blont hår, fantastiskt blå ögon och ett charmerande leende.
Vi började med en rundtur på anläggningen. Linda visade mig maskinerna och det första
jag fick göra var springa på löpbandet. Efter fem minuter tog Linda min puls,
och hon verkade lite orolig över hur hög den var. Det hon inte fattade var att min puls
var hög för att hon stod så nära mig i sin tajta lycra-outfit, jag är ju i toppform annars!
När vi gjorde sit-ups pushade Linda på mig och jag kämpade på, trots att jag var
trött i magen efter att ha hållt in den ända sen jag mötte henne i receptionen.

Efter passet njöt jag av att titta på hur smidigt Linda rörde sig under sitt aerobic-pass,
och tänkte att hon är lika duktig där inne som hon är med mig.
Det här kommer bli en FANTASTISK vecka!

Tisdag
Jag fick dricka två kannor kaffe för att komma upp, men till slut var jag utanför
dörren på väg till träningen. Linda tvingade mig att ligga på rygg och trycka upp en tung
järnstång i luften, sen la hon på vikter på den också!
Mina ben kändes som spaghetti på löpbandet, men jag klarade en hel kilometer.

Leendet jag fick av Linda när jag klev av löpbandet gjorde det mer än värt mödan.
Jag mår toppen! Det här är andra dagen i mitt nya liv!


Onsdag
Jag försökte borsta tänderna, och enda sättet som var möjligt var att ligga med
huvudet på tandborsten och röra munnen fram och tillbaka över den.
Jag tror jag har fått bråck i bröstmusklerna. Jag klarade av att köra så länge
jag slapp styra eller bromsa.
Jag parkerade på en handikappsparkering vid träningsanläggningen.

Linda var lite okänslig idag och hävdade att mina skrik störde de andra som tränar
på anläggningen. Jag har kommit på att hennes röst är lite för hurtfrisk för
såna här tidiga morgnar, och när hon skriker på mig får hon en nasal ton som är
riktigt irriterande.
Jag fick ont i bröstet när jag skulle ställa mig på löpbandet, så jag fick
stå på trappmaskinen istället.

Vem i helvete har uppfunnit en maskin som simulerar en aktivitet som gjorts
obsolet av hissen?
Linda sa att det skulle hjälpa mig att komma i form och öka min livsnjutning eller nåt.
Hon snackade massor av annan skit också.

Torsdag
Linda väntade på mig med sina vampyrlika tänder i en grimas som skulle föreställa ett leende,
men den grymma formen på hennes tunna läppar avslöjade henne allt!
Jag kunde inte rå för att jag var en halvtimma försenad –
det tog mig 20 minuter att bara knyta skorna!

Linda tvingade mig att träna med hantlar.
När hon tittade bort, passade jag på att springa och gömma mig i herrarnas
omklädningsrum.
Hon skickade Lars för att hämta mig, och sen satte hon mig på roddmaskinen
som straff. Jag sänkte den.

Fredag
Jag hatar den lilla subban! Linda är den vedervärdigaste varelse till människa
som fötts på denna planet – NÅGONSIN!
Korkade, anorektiska lilla träningslolla.
Om jag kunde röra någon enda liten del av min kropp utan denna
fruktansvärda smärta skulle jag slå henne med den.

Linda ville att jag skulle jobba med mina triceps. JAG HAR INGA TRICEPS!

Om hon inte ville ha jack i golvet så borde hon

#10 - - ÅsaB :

Jag gjorde det - där hjälp alltså . Väldigt mycket tack vare ditt inlägg Elin. Tack! Bamse-LYCKA TILL med ett äventyr! Trist för oss att ni flyttar men det låter underbart :-)

Svar: Du är fantastisk Åsa! Tack och stor kram!!
Elin & Loe

Till top
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...