ATT ÄLSKA NÅGON MED DEPRESSION

Alla inlägg, Tänkvärt

Hej. Tänkte skriva om en viktig sak. Du som har följt oss här vet att Elin tidigare har skrivit om psykisk ohälsa och hur hon själv är drabbad av detta, om du är ny hos oss så kan du läsa det fantastiskt bra och viktiga inlägget här. Jag tänkte skriva lite mer om det här, vilket som faktiskt känns väldigt jobbigt men viktigt. Jag tänkte berätta mer om hur vårt liv har påverkats av detta, om min roll som ganska odeprimerad och hur det egentligen fungerar. Innan jag skriver mer så vill jag bara klargöra att jag har många brister som jag måste jobba vidare med men inte specifikt depression som detta inlägget kommer att handla om. 

 
Till att börja med, det är skitsvårt och jobbigt och det känns som man går sönder. Alltså inte bara jag eller Elin utan vi båda. Vi har kämpat så himla länge med att försöka förstå varandra när det kommer till det här och till våra behov som är som natt och dag. När Elin behöver en sak så är det sällan som jag behöver samma, och om man inte pratar om det så blir det kaos. Det här med prat är också svårt, vi kan säga som såhär. Jag tillhör den extroverta gruppen av människor medans Elin tillhör de introverta, det innebär att vi i grunden har helt olika behov, att vi fungerar ganska tvärt emot varandra. Jag kan tänka klart först när jag får prata om mina tankar med någon, Elin kan tänka klart först när hon får lugn och ro och slipper prata eller ta hänsyn till någon annan. Jag har mina känslor utanpå och har ett stort behov att dela med mig av dessa medans Elin lagrar sina känslor på insidan och är nöjd med att inte behöva uttrycka sina känslor frekvent utan helt enkelt bara känna dem. Det har tagit fyra år, extremt många konflikter och lite trasiga hjärtan att komma fram till detta. Eller att förstå det ordentligt i alla fall. Vi har många gånger tvivlat på om vi kan leva tillsammans för att vi är så olika, vilket som har förvånat oss för att vi på så många sätt också är lika. Men våra olikheter har varit vilka vi är som personer, alltså det har sin grund så djupt in i oss. Hur mycket vi än har kämpat och försökt så kan vi inte ändra på vilka vi är, vilket som vi egentligen inte heller vill. Vi har båda många gånger trott att det är fel på oss, alltså att det är fel på mig som t.ex. har behov av att berätta allt jag känner och Elin har trott att det är fel på henne för att det inte speglar hennes behov. Vilket som också har varit jättejobbigt. Att liksom gå runt och tänka att man är onormal för att man inte känner som någon annan. Vilket som inte är sant.
 
Förklaringen på bilden ovan är bara ett exempel, att var introvert eller extrovert är inte svart eller vitt utan de flesta av oss har drag av båda personlighetstyperna, men oftast så känner man igen sig mer i den ena sidan än den andra (om du inte är ambivert och befinner dig i mitt emellan)
 
Det känns fruktansvärt att skriva men jag har haft så otroligt svårt att förstå Elins depression. Det är jättesvårt att definiera varför men jag tror att det är på grund av att jag har svårt att relatera till känslan. Precis som vi alla så har jag också mått dåligt i perioder men jag skulle inte påstå att jag har varit inne i en depression. Jag hade svårt att förstå allvaret i det när Elin först berättade för flera år sedan och jag tror också att jag omedvetet liksom "borstade av mig" hela grejen. När jag reflekterar över det i efterhand så förstår jag att det var för att jag inte ville tro på det. Jag ville inte tro att den personen som jag älskar mest i hela världen mådde så otroligt dåligt, det gjorde helt enkelt för ont i mig, det var en tanke och en känsla som mitt hjärta och hjärna inte kunde hantera. Vilket som ledde till att jag heller inte kunde hantera Elins känslor på rätt sätt. Men då ställer jag också frågan, vem kan egentligen det? Alltså just hantera en sådan situation när marken under ens fötter försvinner. 
 
I och med våra olikheter (extrovert och introvert) så har kommunikationen varit svår då våra behov har skiljt sig åt. Elin har haft svårt att sätta ord på sina känslor och vad hon behöver medans jag har haft svårt att förstå och acceptera. Det här har lett till att Elin har känt sig ensam och till att jag också har känt mig väldigt ensam vilket som har varit otroligt jobbigt när det här mörka och smärtsamma har pågått i båda våras liv och man inte kan få den hjälp man behöver av den personen som man älskar allra mest. Det är lite därför jag skriver det här också, för detta är något pågående i båda parters liv. Inte bara den som mår dåligt i form av en depression, utbrändhet eller vad det nu kan vara. Om du lever med en annan person så är den också en del i sjukdomen. Du som partner kanske inte drar det tyngsta lasset men det är fortfarande många gånger oerhört svårt, mörkt och ensamt och du drabbas också av sjukdomen.
 
Jag skriver det här för att jag hade behövt läsa något liknande innan jag började förstå hur jag skulle tillgodose Elins behov. Liksom en liten do's and dont's om du befinner dig i en liknande situation. Det som har varit viktigt för mig är att börja förstå mig själv och på så sätt också börja förstå Elin. Om jag inte vet vad jag själv känner hur ska jag då en kunna komma i närheten av att förstå vad Elin känner? Trygghet har varit extremt viktigt, och då menar jag främst i mig själv. Att vara trygg i mina tankar och känslor, att reflektera över varför jag känner som jag gör och om mina känslor är befogade. Är det jag som mår dåligt eller mår jag dåligt just nu för att Elin mår dåligt? Vem är det då fokuset ska läggas på? Jag har först nyligen börjat förstå på ett djupare plan vad Elin har behövt för typ av stöd och resurser för att må bättre, för att liksom hålla huvudet över vattenytan. Jag har varit tvungen att jobba med min självkänsla för att kunna finnas som ett stöd. Precis som att depression är vanligt så är det också tyvärr, vanligt förekommande att människor lider av dåligt självförtroende eller dålig självkänsla, jag är en av dem. Varför är inte särskilt viktigt att gå in på utan bara att. Tack vare Elin och hennes arbete med att förbättra sin mentala hälsa så har jag blivit inspirerad till att jobba vidare med just detta vilket som har genererat i en bättre självkänsla och ökad trygghet. Jag är inte i mål än men har kommit en bit på vägen. Vad betyder det här då? Jag tänker att om du är trygg i dig själv så kommer detta också speglas i din partner, du kommer bli mer stabil och ett bättre stöd. 
 
Precis som jag skrev så hade jag i början svårt att förstå och acceptera Elins mående. En konsekvens av det har varit att jag under bra dagar har "glömt" depressionen, liksom tänkt att åh, nu efter en livstid så är sjukdomen botad - whaaat???? Ni hör ju själva hur orealistiskt det låter. Om man lider av depression så är man givetvis också människa och är kapabel till att ha bra dagar, de dåliga har dock övertaget. Att inte förstå det leder till ytterligare konflikter och jobbiga känslor som är onödiga. Njut av de bra dagarna, låt de ladda dina batterier för att också orka de jobbiga och mörka dagarna.
 
Jag har trott att det bland annat är mitt fel. Det är fruktansvärt och hemskt och jävligt. Ett återkommande problem har varit när Elin har behövt egen tid, vilket som också är ett grundbehov hos en introvert person. Jag har haft extremt svårt att acceptera det då jag trott att det berott på mig, att det är mig som hon har behövt space från för att jag gör fel vilket som har gjort det extremt svårt att tillgodose det behovet. Vilket som börjat fungera först nu, efter mer än fyra år tillsammans. Hjälplöshet har också lett till att jag trott att det berott på mig, att jag inte kan göra något för att få måendet att vända och vad jag än har försökt med har inte förändrat något. Vilket som gör att vi kommer in på en till grej, depressionen handlar inte om mig eller dig, det handlar om den som först är drabbad. Det är lätt att ta på sig kravet och ansvaret att få sin partner, eller vem det nu kan vara, att må bättre. Jag tror att det är ytterst sällan som din närstående har denna typ av förväntningar på dig. Det personen behöver är bara att du finns, att du ställer upp när det behövs.
 
En till grej med att det inte handlar om dig eller mig. Det gör ju det till viss del såklart, precis som jag skrev så är du också drabbad. Dina behov är också viktiga, det är viktigt att du mår bra för att kunna hjälpa, självförtroende var en sån grej. Trygghet. Det är viktigt att förstå att deprimerade personer inte är själviska, jag har aldrig träffat en mer osjälvisk person än Elin men ändå så är det lätt hänt att drabbas av den tanken i mörka stunder. Att fokuset främst läggs på personen som är deprimerad. Jag tänker lite såhär att det är skitsvårt att sluta tänka att du har ont om någon hela tiden slår dig med en pinne i huvudet. Vilket som kan låta som en simpel förklaring på problemet men det hjälper mig att förstå lite. För jag förstår inte allt än. Det är givetvis jättesvårt för personen att hela tiden se dina behov om den ständigt har ont, inte i huvudet men i själen på grund av att slåss med det jobbiga i kroppen. Genom Elin så tror jag också att deprimerade personer är bland de mest omtänksamma för att de vet hur det är att befinna sig längre ner än bara på botten, gräv 50 meter till när du hamnat på botten så kanske du är där. Om man har upplevt den känslan och besökt den platsen så tänker jag att man aldrig vill utsätta någon annan för det. Vilket som Elin också på sätt och vis har förklarat, genom andra ord, när vi har haft konflikter. Precis som jag kämpar för att hon ska hålla huvudet över vattenytan så har hon liksom satt på mig en flytväst för att jag ska orka hålla i och överleva. 
 
Alltså det är så jävla jobbigt och oerhört smärtsamt att ha något som psykisk ohälsa i sin närhet men det kommer aldrig vara i närheten av lika jobbigt som för personen som i första hand är drabbad. Jag skulle aldrig i livet välja bort dessa erfarenheter eller Elin på grund av detta, jag är på något konstigt vis delvis tacksam för att jag fått gå igenom det här med henne, går igenom det här med henne. Det känns som att jag genom de fyra åren vi spenderat tillsammans växt mer än vad jag gjort under hela min livstid, utvecklats. Lärt mig mer om mig själv, livet och blivit en tio gånger bättre person än vad jag hade blivit utan denna erfarenhet och Elin. Jag är tacksam över att jag har privilegiet att leva med en så ofantligt stark, ärlig och kärleksfull person som henne. Över att få leva med en person som är fast besluten att ta sig ur sin depression. Och jag är stolt. Stolt över hennes öppenhet och över att hon orkar sätta sig själv i första rummet och identifiera allt det jobbiga som finns i hennes kropp. Min kärlek till den här personen är oändlig och det gör också ont ibland att den är just det. Jag är långt ifrån någon expert när det kommer till det här, jag har varit skitdålig på allt som rör ämnet och är också fortfarande dålig på mycket. Men jag är också bra på en del saker och jag börjar också förstå en del saker. Det är lite det jag delat med mig av. Ingen kommer någonsin bli bäst på det här och olika personer kommer ha olika behov men jag tror att det jag skrivit om kan passa inom ramen för många. Det här var väldigt svårt att skriva, att liksom öppna upp något som har sin plats så långt in i hjärtat. Men jag hoppas verkligen att det kan väcka någon reflektion hos dig som läser. Precis som vi har skrivit tidigare så har du väldigt troligt någon i din närhet som lider av psykisk ohälsa och om det här kan hjälpa så mycket som en person på traven så är det fantastiskt och gör det tusen gånger värt det.
 
/Loe
 

LÄGENHET, GENUS & DU GÖR SÄKERT LITE FEL

Alla inlägg
 
Hallojs bloggen!
 
Nu är det dags igen. En vecka sedan sist, mycket hinner hända på sju ynkliga dagar men ändå liksom inte. Lite roliga grejer då, vi har hittat vår första "riktiga" lägga här på Bali vilket som vi, ju, är värsta nöjda med. Vi flyttar till Canggu på onsdag å dä känns toppen å allt sånt. Nu är tanken att vi ska bo där i några månader om allt funkis som vi vill, dvs att läggan är schysst, vi gillar läget, bra hyresvärd å sånna vuxengrejer. Av en slump så ligger lägenheten mitt emot flera gym och Crossfit boxar vilket som passar oss två nördar alldeles ypperligt! Just det, lägenheten är en etta med kök å sen har den typ ett loft så det är väl kanske en etta med två våningar? Okej, om Canggu då - det är ett område som ligger ca 5 km från Seminyak där vi bor nu. Det är värsta långa stranden på södra delen av ön, så jag tror att själva strandremsan börjar strax innan Kuta som är det mest turistiga stället på ön och sen kommer Seminyak ca 5 km efter Kuta. Samma strand liksom men längre bort. Efter Seminyak så kommer Canggu och Echo beach vilket som blir ca 10 km från Kuta. Obs ej fakta, det kan hända att jag ljuger lite när jag skriver det där men tror typ det stämmer. Jag skulle påstå att ju längre en kommer från Kuta desto lugnare blir det. Så med andra ord så är Seminyak, där vi bor nu, ett lugnare område. Än Kuta alltså. Mycket barnfamiljer och par som hänger här, inte så mycket fest och crazyheter som Kuta. Canggu är alltså ännu lugnare, det är många som åker dit på Yoga retreats å är mindfulla å sånt viktigt. Vilket som vi tycker är värsta bra. Hur som, ska inte tjata mer om det där nu. MEN kul va med allt det där?!? Ja!
 
Vi fortsätter med att råplugga dag in och dag ut, särskilt Elin som ska skriva tenta på konsulatet nästa vecka. Jag själv har precis skrivit klart min hemtenta, drar mig lite för att korrekturläsa de åtta sidor som jag skrivit, säkert en av anledningarna till varför jag tyckte att det var läge för ett blogginlägg nu..Min kurs har varit värsta intressant, den har haft ett stort fokus på genus och genusteori vilket som har varit väldigt nyttigt för mig. Det är spännande att analysera sig själv och reflektera över hur man bidrar till bibehålla samhällets nuvarande genusordning normer å sånt, jag ser mig själv ändå som en person som är kritisk och väl medveten om genus, könsroller etc. mycket pga att jag bryter mot dagens genusordning genom att leva tillsammans med en annan kvinna och även för att jag är just en kvinna. Vi (kvinnor) tvingas liksom in i att bygga upp en medvetenhet inom ämnet.
 
Att leva i ett samkönat förhållande och/ eller att vara kvinna har konsekvenser pga genusordningen, normer och könsroller. T.ex. att inte värderas lika högt som män vilket som visar sig genom bla lönestatistik, att få blickar och kommentarer för att jag älskar en annan person som också råkar vara en kvinna. För att personen som kommenterar vår kärlek känner att oj, såhär ska det inte vara - det bryter mot normen och den traditionella genusordningen. Samhället, vilken grej hörrni, med oskrivna regler å sånt som vi fortsätter att hålla i schakt. Kanske inte genom att kommentera andra männsikor men genom att bara ha vissa förväntningar. Skulle du titta snett på din manliga kollega om denne kom ikädd en klänning på din arbetsplats? Många skulle göra det, eller kanske inte säga något högt, eller titta just snett men säkert tänka "oj, han har en klänning på sig" inte på ett "dumt" eller aggresivt sätt utan bara överhuvudtaget. Öh, då bidrar du faktiskt till att bibehålla den genusordning som vi har idag. Så knasigt att det är så enkelt fast svårt. Hur ofta jag själv gör fel i mig själv liksom, utan att någon annan blandas in just då men min mentalitet blir liksom trängd och det blir ett typ av tunnelseende för att dessa tankar har blivit rutin, vi är uppvuxna med dem och det är skitsvårt att träna bort. 
 
Nä ni, det där blev värsta luddiga och långa texten om genusordning å sånt vilket som ju inte var meningen men ändå VIKTIGT så det får stå kvar. Internet och Google är dina bästa polare om du vill läsa mer om genus och genusordning. Hur som, till något mindre tänkigt och bara glatt. Jahopp idag då. Vi har minst fyra timmar plugg framför oss. Sedan väntar lunch och i eftermiddag så ska vi springa ett välgörenhetslopp då vi skänker pengar till forsking inom fältet för mental hälsa vilket som ju känns väldigt passande. Vi kommer skriva mer om det så smånigom. Imorse när vi hängde på stranden under soluppgången så fick vi en kompis. På stranden så är det fullt av herrelösa (obs kolla värsta ordet, skulle likagärna kunna vara frulösa) hundar och vi stötte på en som, alltså inte för att låta självgod, men nog blev lite kär i oss. Den förföljde oss till vårt hotell och det gjorde ont i hjärtat att lämna henne (vilket som var en utmaning då hon fortsatte att förfölja oss) så vi gick och köpte mat till henne och gick med raska steg hem när vi hade serverat maten för att hon inte skulle upptäcka att vi lämnade henne. Okej, det var dagen. Just det en nyhet, jag tyckte att mina näsborrar inte räckte till så jag gjorde ett till hål i näsan häromdagen. Skojsigt!
 
Nä nu är det dags att runda av innan det här ballar ur. Trevlig lördag! 
 
/Loe

AAND IT'S THE WEEKEND

Alla inlägg, Livet på Bali
 
 
TJOHO hörni! Det är helg å allt, det är egentligen inte superviktigt då vi själva bestämmer innehållet i våra dagar, hur veckorna ska se ut osv men ändå kul ju. Med helg alltså. Sorry men ändå egentligen inte om det låter som att vi har det jätteskitbra, för det har vi. Men fortfarande, fattar grejen med att läsa massa om att vi trivs å så när det (som jag har fattat) är mörkt och kallt hemma. En grej om dä då, jag skulle faktiskt kunna tänka mig att spendera en dag i hösten hemma när jag ser alla fina bilder på sociala medier, ser så fint ut å allt sånt. Det var både sanning och lite plåster på såren för er som längtar bort från Sverige till värmen och läser allt det här provocerande om hur bra vi har det. Dock fortfarande sorry not sorry.
 
Både jag och Elin drar fortfarande på en dryg förkylning och har struliga halsar vilket som är ganska tråkigt då vi återigen måste göra ett ofrivilligt uppehåll i träningen. Nu har vi dock nästan varje dag gått upp kl 06 för att promenera på stranden precis efter solen har gått upp vilket som, tro det eller ej, har varit magiskt och som lugnar vår träningsabstinens något. Just det, en till kul grej! Jag fick tillbaka min första tenta häromdagen som lyckligtvis blev godkänd så nu har den här uni-bruden samlat sina första 7,5 hp och kämpar i skrivande stund med att håva in ytterligare 7,5 hp i en ny kurs där jag börjat med nästa tenta. Är så himla glad över att det funkar så bra med stuiderna trots att vi befinner oss på andra sidan jorden från våra universitet plus att det är så toppenkul att utvecklas och lära sig nya saker. Till och med så att jag ibland funderar på varför jag inte gjort det här tidigare. Så dagens tips blir alltså att göra saker som utvecklar dig, det behöver inte vara att plugga på uni men typ något nytt lite utanför din komfortzon eller så. Utveckling är värsta bästa och kuliga grejen. 
 
Nä ni, nu kan jag inte hänga här med er längre. Dags att sätta näsan i min bok om genus igen (ja, kul!). Hoppas att ni får värsta bästa helgen!
 
/Loe
Till top
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...