ATT ÄLSKA NÅGON MED DEPRESSION

Alla inlägg, Tänkvärt

Hej. Tänkte skriva om en viktig sak. Du som har följt oss här vet att Elin tidigare har skrivit om psykisk ohälsa och hur hon själv är drabbad av detta, om du är ny hos oss så kan du läsa det fantastiskt bra och viktiga inlägget här. Jag tänkte skriva lite mer om det här, vilket som faktiskt känns väldigt jobbigt men viktigt. Jag tänkte berätta mer om hur vårt liv har påverkats av detta, om min roll som ganska odeprimerad och hur det egentligen fungerar. Innan jag skriver mer så vill jag bara klargöra att jag har många brister som jag måste jobba vidare med men inte specifikt depression som detta inlägget kommer att handla om. 

 
Till att börja med, det är skitsvårt och jobbigt och det känns som man går sönder. Alltså inte bara jag eller Elin utan vi båda. Vi har kämpat så himla länge med att försöka förstå varandra när det kommer till det här och till våra behov som är som natt och dag. När Elin behöver en sak så är det sällan som jag behöver samma, och om man inte pratar om det så blir det kaos. Det här med prat är också svårt, vi kan säga som såhär. Jag tillhör den extroverta gruppen av människor medans Elin tillhör de introverta, det innebär att vi i grunden har helt olika behov, att vi fungerar ganska tvärt emot varandra. Jag kan tänka klart först när jag får prata om mina tankar med någon, Elin kan tänka klart först när hon får lugn och ro och slipper prata eller ta hänsyn till någon annan. Jag har mina känslor utanpå och har ett stort behov att dela med mig av dessa medans Elin lagrar sina känslor på insidan och är nöjd med att inte behöva uttrycka sina känslor frekvent utan helt enkelt bara känna dem. Det har tagit fyra år, extremt många konflikter och lite trasiga hjärtan att komma fram till detta. Eller att förstå det ordentligt i alla fall. Vi har många gånger tvivlat på om vi kan leva tillsammans för att vi är så olika, vilket som har förvånat oss för att vi på så många sätt också är lika. Men våra olikheter har varit vilka vi är som personer, alltså det har sin grund så djupt in i oss. Hur mycket vi än har kämpat och försökt så kan vi inte ändra på vilka vi är, vilket som vi egentligen inte heller vill. Vi har båda många gånger trott att det är fel på oss, alltså att det är fel på mig som t.ex. har behov av att berätta allt jag känner och Elin har trott att det är fel på henne för att det inte speglar hennes behov. Vilket som också har varit jättejobbigt. Att liksom gå runt och tänka att man är onormal för att man inte känner som någon annan. Vilket som inte är sant.
 
Förklaringen på bilden ovan är bara ett exempel, att var introvert eller extrovert är inte svart eller vitt utan de flesta av oss har drag av båda personlighetstyperna, men oftast så känner man igen sig mer i den ena sidan än den andra (om du inte är ambivert och befinner dig i mitt emellan)
 
Det känns fruktansvärt att skriva men jag har haft så otroligt svårt att förstå Elins depression. Det är jättesvårt att definiera varför men jag tror att det är på grund av att jag har svårt att relatera till känslan. Precis som vi alla så har jag också mått dåligt i perioder men jag skulle inte påstå att jag har varit inne i en depression. Jag hade svårt att förstå allvaret i det när Elin först berättade för flera år sedan och jag tror också att jag omedvetet liksom "borstade av mig" hela grejen. När jag reflekterar över det i efterhand så förstår jag att det var för att jag inte ville tro på det. Jag ville inte tro att den personen som jag älskar mest i hela världen mådde så otroligt dåligt, det gjorde helt enkelt för ont i mig, det var en tanke och en känsla som mitt hjärta och hjärna inte kunde hantera. Vilket som ledde till att jag heller inte kunde hantera Elins känslor på rätt sätt. Men då ställer jag också frågan, vem kan egentligen det? Alltså just hantera en sådan situation när marken under ens fötter försvinner. 
 
I och med våra olikheter (extrovert och introvert) så har kommunikationen varit svår då våra behov har skiljt sig åt. Elin har haft svårt att sätta ord på sina känslor och vad hon behöver medans jag har haft svårt att förstå och acceptera. Det här har lett till att Elin har känt sig ensam och till att jag också har känt mig väldigt ensam vilket som har varit otroligt jobbigt när det här mörka och smärtsamma har pågått i båda våras liv och man inte kan få den hjälp man behöver av den personen som man älskar allra mest. Det är lite därför jag skriver det här också, för detta är något pågående i båda parters liv. Inte bara den som mår dåligt i form av en depression, utbrändhet eller vad det nu kan vara. Om du lever med en annan person så är den också en del i sjukdomen. Du som partner kanske inte drar det tyngsta lasset men det är fortfarande många gånger oerhört svårt, mörkt och ensamt och du drabbas också av sjukdomen.
 
Jag skriver det här för att jag hade behövt läsa något liknande innan jag började förstå hur jag skulle tillgodose Elins behov. Liksom en liten do's and dont's om du befinner dig i en liknande situation. Det som har varit viktigt för mig är att börja förstå mig själv och på så sätt också börja förstå Elin. Om jag inte vet vad jag själv känner hur ska jag då en kunna komma i närheten av att förstå vad Elin känner? Trygghet har varit extremt viktigt, och då menar jag främst i mig själv. Att vara trygg i mina tankar och känslor, att reflektera över varför jag känner som jag gör och om mina känslor är befogade. Är det jag som mår dåligt eller mår jag dåligt just nu för att Elin mår dåligt? Vem är det då fokuset ska läggas på? Jag har först nyligen börjat förstå på ett djupare plan vad Elin har behövt för typ av stöd och resurser för att må bättre, för att liksom hålla huvudet över vattenytan. Jag har varit tvungen att jobba med min självkänsla för att kunna finnas som ett stöd. Precis som att depression är vanligt så är det också tyvärr, vanligt förekommande att människor lider av dåligt självförtroende eller dålig självkänsla, jag är en av dem. Varför är inte särskilt viktigt att gå in på utan bara att. Tack vare Elin och hennes arbete med att förbättra sin mentala hälsa så har jag blivit inspirerad till att jobba vidare med just detta vilket som har genererat i en bättre självkänsla och ökad trygghet. Jag är inte i mål än men har kommit en bit på vägen. Vad betyder det här då? Jag tänker att om du är trygg i dig själv så kommer detta också speglas i din partner, du kommer bli mer stabil och ett bättre stöd. 
 
Precis som jag skrev så hade jag i början svårt att förstå och acceptera Elins mående. En konsekvens av det har varit att jag under bra dagar har "glömt" depressionen, liksom tänkt att åh, nu efter en livstid så är sjukdomen botad - whaaat???? Ni hör ju själva hur orealistiskt det låter. Om man lider av depression så är man givetvis också människa och är kapabel till att ha bra dagar, de dåliga har dock övertaget. Att inte förstå det leder till ytterligare konflikter och jobbiga känslor som är onödiga. Njut av de bra dagarna, låt de ladda dina batterier för att också orka de jobbiga och mörka dagarna.
 
Jag har trott att det bland annat är mitt fel. Det är fruktansvärt och hemskt och jävligt. Ett återkommande problem har varit när Elin har behövt egen tid, vilket som också är ett grundbehov hos en introvert person. Jag har haft extremt svårt att acceptera det då jag trott att det berott på mig, att det är mig som hon har behövt space från för att jag gör fel vilket som har gjort det extremt svårt att tillgodose det behovet. Vilket som börjat fungera först nu, efter mer än fyra år tillsammans. Hjälplöshet har också lett till att jag trott att det berott på mig, att jag inte kan göra något för att få måendet att vända och vad jag än har försökt med har inte förändrat något. Vilket som gör att vi kommer in på en till grej, depressionen handlar inte om mig eller dig, det handlar om den som först är drabbad. Det är lätt att ta på sig kravet och ansvaret att få sin partner, eller vem det nu kan vara, att må bättre. Jag tror att det är ytterst sällan som din närstående har denna typ av förväntningar på dig. Det personen behöver är bara att du finns, att du ställer upp när det behövs.
 
En till grej med att det inte handlar om dig eller mig. Det gör ju det till viss del såklart, precis som jag skrev så är du också drabbad. Dina behov är också viktiga, det är viktigt att du mår bra för att kunna hjälpa, självförtroende var en sån grej. Trygghet. Det är viktigt att förstå att deprimerade personer inte är själviska, jag har aldrig träffat en mer osjälvisk person än Elin men ändå så är det lätt hänt att drabbas av den tanken i mörka stunder. Att fokuset främst läggs på personen som är deprimerad. Jag tänker lite såhär att det är skitsvårt att sluta tänka att du har ont om någon hela tiden slår dig med en pinne i huvudet. Vilket som kan låta som en simpel förklaring på problemet men det hjälper mig att förstå lite. För jag förstår inte allt än. Det är givetvis jättesvårt för personen att hela tiden se dina behov om den ständigt har ont, inte i huvudet men i själen på grund av att slåss med det jobbiga i kroppen. Genom Elin så tror jag också att deprimerade personer är bland de mest omtänksamma för att de vet hur det är att befinna sig längre ner än bara på botten, gräv 50 meter till när du hamnat på botten så kanske du är där. Om man har upplevt den känslan och besökt den platsen så tänker jag att man aldrig vill utsätta någon annan för det. Vilket som Elin också på sätt och vis har förklarat, genom andra ord, när vi har haft konflikter. Precis som jag kämpar för att hon ska hålla huvudet över vattenytan så har hon liksom satt på mig en flytväst för att jag ska orka hålla i och överleva. 
 
Alltså det är så jävla jobbigt och oerhört smärtsamt att ha något som psykisk ohälsa i sin närhet men det kommer aldrig vara i närheten av lika jobbigt som för personen som i första hand är drabbad. Jag skulle aldrig i livet välja bort dessa erfarenheter eller Elin på grund av detta, jag är på något konstigt vis delvis tacksam för att jag fått gå igenom det här med henne, går igenom det här med henne. Det känns som att jag genom de fyra åren vi spenderat tillsammans växt mer än vad jag gjort under hela min livstid, utvecklats. Lärt mig mer om mig själv, livet och blivit en tio gånger bättre person än vad jag hade blivit utan denna erfarenhet och Elin. Jag är tacksam över att jag har privilegiet att leva med en så ofantligt stark, ärlig och kärleksfull person som henne. Över att få leva med en person som är fast besluten att ta sig ur sin depression. Och jag är stolt. Stolt över hennes öppenhet och över att hon orkar sätta sig själv i första rummet och identifiera allt det jobbiga som finns i hennes kropp. Min kärlek till den här personen är oändlig och det gör också ont ibland att den är just det. Jag är långt ifrån någon expert när det kommer till det här, jag har varit skitdålig på allt som rör ämnet och är också fortfarande dålig på mycket. Men jag är också bra på en del saker och jag börjar också förstå en del saker. Det är lite det jag delat med mig av. Ingen kommer någonsin bli bäst på det här och olika personer kommer ha olika behov men jag tror att det jag skrivit om kan passa inom ramen för många. Det här var väldigt svårt att skriva, att liksom öppna upp något som har sin plats så långt in i hjärtat. Men jag hoppas verkligen att det kan väcka någon reflektion hos dig som läser. Precis som vi har skrivit tidigare så har du väldigt troligt någon i din närhet som lider av psykisk ohälsa och om det här kan hjälpa så mycket som en person på traven så är det fantastiskt och gör det tusen gånger värt det.
 
/Loe
 

ATT HA ETT ”SMALTJOCKT” PSYKE – MIN UPPENBARELSE OM PSYKISK OHÄLSA

Alla inlägg, Tänkvärt

Det är så häftigt när det händer, när man får en sån där otroligt viktig och livsomvälvande insikt. Det var precis det jag fick för ett par veckor sedan, när jag insåg hur lika vår psykiska- och fysiska hälsa är varandra. ”No shit Sherlock!” kanske ni tänker ”det är ju vida känt att en god fysisk hälsa gynnar din mentala hälsa, så givetvis finns det ett samband däremellan.”  Jo ja, visst. Absolut. Men jag menar inte riktigt så. Inte ett dugg så, faktiskt. Läs vidare så ska jag förklara.

Jag har lidit av psykisk ohälsa så länge jag kan minnas. Under en period på 8-9 år så led jag av ätstörningar och när jag lyckades bli av med dessa problem så blev min ångestproblematik tydligare. I år fick jag det även konstaterat att jag lider av måttlig depression. Att jag alltid har mått dåligt psykiskt tror jag att det är ytterst få som har anat. Jag har alltid varit ambitiös och driven, utåt sett kan jag tänka mig att jag har setts som en social, glad, stark och ganska öppen person. Jag menar – that’s what I do fo a livin. Jag jobbar ju liksom som Personlig Tränare, det jag gör hela dagarna är att träffa människor, peppa, skoja och göra allt jag kan för att få mina klienter att gå ifrån PT-timmen skittrötta, glada och fyllda av endorfiner. 

Min psykiska ohälsa har alltså inte synts utanpå, trots att den utan tvekan har funnits där. Så, här kommer den första liknelsen: i träningsvärlden dyker termen ”smalfet” titt som tätt upp. Det beskriver människor som utanpå ser smala och friska ut, men som egentligen är otränade och i många fall lider av överviktsrelaterade sjukdomar. You get it? Det är ju det som jag är – JAG ÄR SMALFET! Trots att jag kan göra 20 chins, lyfta tresiffrigt i mark och har sprungit en halvmara så är jag så otroligt otränad. Ja, inte fysiskt då – utan psykiskt. 

Så som vissa föds med sämre förutsättningar att hålla vikten och bygga muskler, så tror jag att vissa också föds med sämre förutsättningar att kunna tänka positivt och känna glädje.  Och precis som hurtiga Hurte är uppvuxen i en skogsmullefamilj och därmed även i vuxen ålder tycker det är självklart att hålla sig aktiv, medan WoW-proffset Wera är uppvuxen i en miljö där fysisk aktivitet aldrig har varit en viktig grej vilket gör träning onaturligt för henne – så tror jag även att olika personer är uppfostrade till att värna mer eller mindre om deras mentala hälsa, vilket som ju givetvis på samma sätt som fysisk hälsa sätter sina spår resten av livet.  Positivt eller negativt.

Blev det för flummigt, eller förstår ni hur jag menar?

I alla fall. Jag hör och läser ofta om människor som antyder typ detta, att de under hela deras uppväxt har varit fysiskt inaktiva och därför inte kan bli vältrande träningspersoner. Och att: ”mina gener gör att jag är tjock, min mamma och pappa är också tjocka. Det är fysiskt omöjligt för mig att gå ner i vikt och bli vältränad”.

Ungefär såhär tänkte jag också gällande min mentala ohälsa: ”jag föddes väl helt enkelt utan den där lycko-genen. Det går inte att göra något åt, det är såhär det är och alltid kommer vara.” 
Jag hade fel. Så jäkla fel. Precis som Wera utan tvekan kan lära sig att älska träning i vuxen ålder och personer med sämre genetiska förutsättningar för att bygga muskler kan kämpa sig till stora definierade biceps, så kan en person med psykisk ohälsa lära sig att tänka positivt, få en bra självkänsla och känna lycka.

Som Personlig Tränare skulle jag säga att de viktigaste faktorerna för att lyckas nå en fysisk hållbar hälsa genom träning är att ha en plan, vara strukturerad, tänka långsiktigt och att hitta en träningsform som passar för just dig och som du kommer klara av att utöva kontinuerligt för att tillslut få det att bli en vana.

 

På samma sätt har jag insett att jag kommer behöva träna min mentala styrka.

 

Okej, så nu ska jag vara konkret. Såhär ser min mentala träning ut, i stora drag. Hehe. :

  1.  En gång varje månad sätter jag mig ner och reflekterar. Jag tänker på mina mål i livet och vad jag måste göra varje dag för att ta mig i min värderade riktning. Det här får mig att känna framtidstro och livslust och får bort mina tankar om att livet är meningslöst. Alltså: såhär gör jag när jag planerar och tänker långsiktigt.

  2. Jag använder mig av min plan, varje dag. I mitt fall har det resulterat i att jag har skapat en morgonrutin och en kvällsrutin där jag får med sådant som tar mig i min värderade riktning. Ca 30-60 minuter varje morgon och ca 4-5 minuter varje kväll. Piece of cake att få till, tycker jag. Här är jag alltså strukturerad och har även hittat en träningsform som passar mig och som inom kort säkerligen kommer bli en vana. Precis på samma sätt som fysiska träning redan är för mig.

 

I min morgon- och kvällsrutin finns det med olika former av mental träning, typ avslappning, yoga osv, men även annat som tar mig i min värderade riktning, t.ex. att läsa och öka min kunskap inom olika ämnen som jag vill lära mig mer om.

 

Givetvis förstår jag att det som jag har skrivit om nu inte är någon rocket science, det är inga big news att man kan träna upp sin mentala styrka – det vet ju alla! Det finns ju en anledning till varför det finns psykologer, terapeuter, hälsocoacher osv. Det är ju deras jobb att hjälpa till med sådant.  Och det är inte direkt så att  det var först efter denna insikt som jag började jobba med min psykiska hälsa - tro mig. Jag har testat att prata med flera terapeuter och läst om och flitigt använt mig av typ alla ”må-bra-verktyg” som finns. Eller förresten, skrev jag precis flitigt? Nja alltså, i alla fall vid typ fem-sex tillfällen i sträck, sen har jag lagt ner för att jag inte har fått några resultat.

ALLTSÅ?! Jag skäms lite när jag tänker på detta. Så mycket som jag tjatar på mina PT-klienter att de måste hålla i träningen under en lång period för att få några resultat, å så har jag gjort samma misstag själv. Än en gång, likheterna mellan fysisk träning och psykisk träning är enligt mig slående och det är den insikten som har hjälpt mig något otroligt. Det är just därför jag öppnar upp mig här och skriver detta, för att eventuellt kunna hjälpa någon som är i samma sits som jag att förstå likheterna.

 

Nu har jag babblat på allt för länge. Stor eloge till dig som har tagit dig hela vägen ner hit!

 

Så, här kommer 5 punkter för att sammanfatta:

  1. Värna om ditt psyke lika mycket som du värnar om din kropp. Träna båda lika mycket.  Eller ännu bättre, se de båda som ”en”. Precis som du kanske har Leg Day på fredagar så kan du ha Brain Day eller typ, Mind Day på måndagar.

  2.  Precis som med fysisk träning och viktminskning så finns det ingen quick-fix, utan du kommer behöva utöva mental träning resten av ditt liv, precis som du kommer behöva träna kroppen resten av ditt liv för att slippa att ha ont. Kontinuitet för bövelen!

  3. Din hjärna är plastisk – du kan verkligen förändra ditt tankesätt och personlighet, bara du tränar på det tillräckligt mycket. Så som en person med en platt och liten gluteus maximus kan träna sig till en bullrumpa så kan du som pessimist träna dig till att bli en optimistisk person.

  4.   Våga söka hjälp om du känner att du behöver det! Att söka hjälp hos en PT för att stärka upp kroppen är hur trendigt och populärt som helst, så att söka hjälp hos en mental tränare, hälsocoach eller psykolog för att få hjälp med att stärka din mentala hälsa är ju samma sak

  5.  Se inte mental ohälsa som något skämmigt. Det är inte mer skämmigt att vara mentalt otränad än det är att ha svaga ryggmuskler eller en dålig kondition.

 

Efter att jag regelbundet har börjat träna såhär och börjat se på min mentala hälsa på det här sättet så kan jag ärligt säga att jag för första ången på ett decennium ser ljusen i tunneln. Jag tror verkligen att om jag fortsätter med detta så kommer jag en dag kunna känna innerlig lycka.

 

YEY!

/Elin 

NYTT KOSTUPPLÄGG - LÄNGE LEVE BAKTERIERNA

Alla inlägg, Tänkvärt

Halloj och glad fredag på er! Denna vecka har verkligen svischat förbi i raketfart och det känns helt galet (skönt) att det redan är helg.

 

Förra helgen spenderade vi i Sånga Säby på Itrims årliga Nationella Möte. Det bjöds på roliga träningspass, god mat, härligt umgänge och inspirerande föreläsningar. Jag och Loe drog dessutom fördel av att vi är ett par genom att få ett skitsnyggt lyxigt dubbelrum med en skitsnygg sjöutsikt. Att vara ihop äger.


De föreläsarna som var där var den helt craycray Alexander Bard som snackade om digitalisering, vår stora idol och guru Jacob Gudiol som som vanligt berikade oss med asbra budskap och kunskap om skitmat och kosttänk och Magnus Kull som fick oss att bli blown away med en briljant föreläsning. Och så var David Jonsson där. En kille som tydligen är skapligt stor i tränings- och kostvärlden, men som jag och Loe konstigt nog har lyckats missa. David har skrivit en bok som heter ”Magsmart – mat för en lugnare mage och bättre hälsa”. Ärligt talat så såg jag inte vidare värst fram emot Davids föreläsning, det lät inte ett dugg intressant och jag antog att den mest skulle handla om att äta grönsaker och fibrer typ. Vilket den också gjorde, delvis. Men mest handlade Davids föreläsning om bakterier.

Han berättade att när vi föds så är vi 100% människa, men att vi i vuxen ålder bara är 10%. Resten av oss är bakterier. Om man jämför antalet celler med bakterier alltså. Vi har tydligen 2kg bakterier i vårt matspjälkningssystem och David kallade det till och med för ett ekosystem. Wow.

Det som verkligen gjorde att jag bytte inställning till föreläsningen och började spetsa öronen var när David började prata om bakteriernas betydelse för vår mentala hälsa. Jag har så länge jag kan minnas lidit av psykisk ohälsa och har verkligen ansträngt mig och testat olika grejer för att må bättre – så detta fångade såklart både min och Loes uppmärksamhet. Enligt studier så utsöndrar våra tarmbakterier en mängd olika signalsubstanser till vår hjärna, t.ex. så produceras största delen av kroppens lyckohormon serotonin i tarmen. Dessa schyssta bakterier göds och blir fler av att vi äter bra och näringsrik mat med mycket fibrer, omega-3 och vitaminer. Sedan finns det även oschyssta bakterier. Dessa kan störa tarmfloran till den grad att vår aptit & hunger påverkas och risken för vissa sjukdomar ökar, alltså bland annat psykiska sjukdomar. De dåliga bakterierna gillar vitt ris, pasta, socker, hel- och halvfabrikat, vissa tillsatser osv. Skitmat helt enkelt.

Vår inställning till kost har länge varit i stil med ”if it fits your macros”, dvs: så länge vi inte äter mer än vad vi gör av med, tränar hårt samt äter mycket protein så kan vi äta lite hur vi vill. Givetvis så vet vi ju att vi får mycket mer behaglig och långvarig energi om vi äter 400 kcal laxsallad till middag än om vi äter 400 kcal i form av bröd, vilket gör att vi mest äter bra mat ändå. Dock har vi inte haft en tanke på mycket annat än ”tränade vi tillräckligt hårt idag” eller ”har vi ätit tillräckligt nyttig mat idag” när vi har unnat oss en godispåse mitt i veckan. Vi har inte haft en tanke på att trots att vi är normalviktiga och vältränade så finns det annat i kroppen och hjärnan som kan fara illa på grund av dåliga livsmedel.

 

Så, i hopp om att jag ska börja må bättre, eller egentligen vi båda två, så har vi sedan i måndags ändrat om i vår kost.

Vi äter mycket av sådant som de schyssta bakterierna gillar, t.ex:
Nötter
Grönsaker
Fisk
Havregryn
Sötpotatis
Mathavre
Mejeriprodukter med goda bakterier
Bär & frukt
Olivolja
Oliver
Citron
Rödvin (yey!)
Vitlök, ingefära, chili
Lök
m.m.

Och har egentligen helt uteslutit sådant som de dåliga bakterierna gillar:
Socker
Pasta
Vetemjöl
Bröd
Vitt ris
Hel- & halvfabrikat
Olika tillsatser

Den stora utmaningen är att inte äta proteinpulver och pitabröd. Något som vi mer eller mindre har ätit varje dag under flera år och som gör bland annat grönsaker, havregryn och sådant okul så himla mycket godare. Buhuu. Men det ska nog gå. Tanken är att vi nu i början ska vara väldigt strikta för att försöka minska de dåliga bakterierna, för att sedan framöver återinföra dessa livsmedel lite då och då, men försöka att inte alls äta de lika ofta som vi har gjort den senaste tiden.

Yeppyepp, så érä. Frågor på dä?

 
Trevlig helg på er :)

/Elin 

Till top
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...